Yin- och restorativeutbildning - dag 3 (Alla känslor får finnas)

Jag var irriterad igår. Efter yogan. På det mesta. Utan att ha någon egentlig anledning.
När vi pratade om det på morgonsamlingen idag började alla skratta och ropa "levern! Det är levern!!"
Och ja, yogan får fatt på känslor som vi lagrat i kroppen. Yogan väcker och för upp till ytan. Det kan vara alldeles underbart men likaväl jävligt jobbigt.

Igår skrev jag att yinyogan utgår från kinesiska medicinen. Att den handlar om chi, vår livskraft. Enligt den är känslor uttryck för chi och kan varken vara bra eller dåliga.

A l l a känslor är okej. Alla känslor är lika mycket värda, det finns inga som är finare eller sämre än någon annan. Ilska är en känsla precis som glädje.

Det är däremot när känslorna stagnerar och hakar fast i oss som det kan bli ofint, både för oss själva och andra.

Det sägs att det tar 90 sekunder för en känsla att passera genom kroppen. Det kan låta som en alldeles för kort tid, men när jag ser på mina barn så förstår jag det. För de kan vara så evinnerligt rosenrasande, ni vet sådär som att det inte finns något annat i hela världen än just deras ilska. Och så någon minut senare kan de skratta så att de kiknar.
De är så oförstörda, det finns liksom inget för deras känslor att haka fast i. Känslorna är rena. Känslorna har ett flöde.

Vi vuxna har en del att lära där. Av våra barn. Men också av signalerna från kroppen. Så, återigen, jag älskar yogan som får mig att lyssna inåt. På alla sätt